Myror, fetaost och äppelblom.

Gick och tänkte på en grej för nån dag sen. Hur skulle myror bete sig om man gav dem så mycket socker varje dag att de inte behövde jobba? Skulle de bli fler och fler tills man inte hade tillräckligt mycket socker att ge dem? Skulle de fortsätta jobba utan att egentligen behöva det? Skulle de få för mycket fritid och börja skriva poesi? En stund senare kom jag på att det var en ganska dum tanke, jag har ju beviset rakt framför mig. Dag ut och dag in ser jag praktexempel på vad som skulle hända om de fick så mycket mat att de inte behövde jobba. De skulle fortsätta jobba. De skulle växa sig fler och fler tills stacken krävde mer föda än vad som fanns tillgängligt. Precis som vi människor.
   Vad är vår drivkraft? Varför...----------------
Och fail! Där kommer den gråa, trista, slutgiltiga slutklämmen som alltid kommer i mina i början så fina och metaforiska resonemang. Människan, och alla andra varelser på jorden är varelser som strävar efter att överleva, alla deras (våra?) handlingar (med undantag från de fallen då hjärnan missbedömer läget av olika skäl) beror direkt eller indirekt på att den handlingen är mer lämplig för individens och artens överlevnad. SLUT! (på resonemanget)

Det här gör ofta det mesta ganska meningslöst. Varför, varför, varför? frågar jag mig. Därför, därför, därför, svarar jag mig själv. Och ett väldigt tråkigt, kallt och deprimerande slutgiltigt därför. För vilken mening ger det tillvaron? Allt jag gör, allt du gör, allt vi gör, allt ni gör, är beteenden som ska få mig, dig, oss, och er att överleva, Punkt. 
Hunger (hindrar oss från att svälta), köld (hindrar oss från att frysa), trygghet (hindrar oss från det farliga okända, våld (hindrar den svaga från att överleva), vackerhet (vilket vi använder som ett kvitto på vitalitet hos det motsatta könet) ; allt finns där för vår fortsatta överlevnad, resten är substitut för samma manifest. Till exempel så är orsaken till att tävlingar är populära hos människan att instinkten i övrigt är fördelaktig för oss. På det sättet är vi alla styrda av osynliga krafter som är omkring oss. Det modfäller mig. För det betyder att vi alla är konsekvenser av de situationer vi har befunnit oss i under hela vårt liv. Inte ens altruism kan rättfärdigas till att vara något utanför detta. Altruism är en paradox. Allting är egoism, i det stora hela. 
   Jag skulle gärna vilja tro någonting annat, men det är min sanning som jag inte tycks kunna skiljas ifrån. Människan  är inte speciell, inte helig, bara en produkt av hennes omgivning, och det är naivt att tro någonting annat. 

Kommentarer
Postat av: Sanna

Allt detta stämmer säkert, men det gör väl inte känslan mer underbar? Om kärlek är en akt av egoism gör det väl den inte mindre underbar att uppleva? Oberoende på livets drivkrafter finns det där och kan vara sjukligt underbart ibland. Då spelar varför ingen roll, utan då är det faktum att det finns som är det viktiga! Det är vår upplevelse som är vår sanning! Upplev ett underbart liv så blir det underbart!

2009-05-27 @ 23:18:49
URL: http://trueice.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0