Rasinj

Idag åkte jag stafettvasan. För att hinna upp till starten (som inte jag skulle åka) var jag tvungen att gå upp riktigt tidigt, cirkus klockan fem. Gissa om det är ovant om man har för vana att somna ~1 och gå upp ~9. Nåväl, de första två sträckorna åkte min tremännings man (som jag nyss märkte efter en snabb titt på google är Svenska Petroleum Explorations finanschef... läskigt, brr) och hans son. 2,4 mil vardera var deras sträckor. Nästa sträcka var min, och den var en mil kortare. Frågan är om det gjorde saken bättre, för jag hade nämligen inget fäste att tala om. Den som såg mig försöka ta mig uppför en backe undrade nog vad sjutton jag skulle göra moonwalks mitt i spåret... Det problemet med vallningen uppvägdes dock av att det också var en hel del nedförsbackar, där jag kunde glida om alla som jag såg framför mig. Jag hade nämligen mycket bättre glid än de flesta jag stötte på.
  
Blåbärssoppa triggar en psykisk tillfredsställelse när den förtärs (den är god), märkte jag när jag gick i mål. Mmm...
Sträckan efter mig åkte min pappas kusin (min tremännings mans svärfar (eller, för enkelhetens skull, min tremännings pappa (vilket kanske trots allt inte gjorde det särskilt mycket tydligare (särskilt med tanke på de klassiska parentesparenteserna (förlåt(!))))) och den efter det åkte en annan av mina tremänningar. En rolig prick! Eskil heter han

Anna fyllde år idag också. Hon fick en powerball, ett sånt där plastskal med en plastboll i, vilken man ska få att snurra. Rolig sak, och bra för hand- och armmuskler =).

Skål!

Nya tag nu. Efter en tids oro, irritering, och helt allmän, oriktad, ren ilska. Jag vet inte var den kom från. Förmodligen saker som samlades på hög. Oro inför framtiden, besvikelse över att saker inte var som jag ville att de skulle vara och till slut rädsla för att allt skulle gå åt skogen. Ganska obefogade känslor när allt kommer omkring, men det finns väl (eller har i alla fall funnits) en poäng med negativa känslor. Nu har jag svarat de där negativa j*a känslorna att jag inte bryr mig om dem. När de väl kommer så är det som om de smittar av sig på annat. Nu kommer de till exempel tillbaks till mig och säger att jag är naiv som tror att det alltid är bättre att fokusera positivt. Jag har dem precis framför mig, och jag skrattar åt dem.
Jag svär att jag alltid kommer att ifrågasätta mina negativa känslor, här och nu. Ignorans åt dem har redan delats ut, och nu ska jag bli än givmildare. Take that!



















And once again, Areté!