Rasinj

Det finns så mycket att säga om debatten som pågår mellan religion och vetenskap helt generellt att jag inte vet var jag ska börja. Det är för mig extremt svårt att sätta mig i den objektiva posisitonen som situationen kräver för att på nytt börja forma mina åsikter och inte dras tillbaks av den påverkan, direkta eller indirekta, jag har blivit utsatt för. Inte för att jag på något sätt har blivit ovanligt påverkad av något eller någon, utan för att alla människor uppenbarligen påverkas av sin omgivning.

En absolut objektivism skulle inte leda fram till något svar på någonting alls, och den positionen har varit attraktiv för mig den senaste tiden. En absolut objektivism som grundställning och en flexibel subjektivism skulle fungera för olika behov. Först måste man göra ett antagande för att komma fram till någon sanning som helst. Ett sådant antagande skulle kunna vara "människans sensoriska organ är imperfekta", vilket kan leda en till "Jag kan inte förnimma världen som den är", vilket leder till "Jag har en missuppfattning av den riktiga världen". Självklart så finns det steg mellan de här slutsatserna, bland annat semantiska definitioner. Vad är ett sensoriskt organ? Vad är den "riktiga" världen. Kan den "riktiga" världen vara ett subjektivt begrepp? Förnimmer jag alla mina organ? Är alla organ materiella?... och så vidare, tills man finner att ett nät av frågor börjar utvecklas. För varje fråga uppenbarar sig ännu en ny, vilket gör en absolut och definit slutsats omöjlig.

Sammanfattat lite kortare, objektivism leder inte till en definitiv slutsats.