Rasinj

Igår kväll och imorse var jag ganska deprimerad... det berodde väl antagligen på att jag gick upp halv fem för att se på soluppgången. Jag fattar inte varför jag skulle vara nedstämd annars, jag som har det så bra! På tal om bra så är Enya bra, sjukt bra! Lyssnar på only time av henne nu,  skulle vara spännande att försöka planka ut på pianot och träna på lite. Det brukar jag i alla fall må lite bättre av, att spela piano. Imorse hörde jag ett radioprogram om absolut gehör, alltså, att veta precis hur till exempel ett A låter direkt i huvudet. Det har inte jag, men jag misstänker faktiskt att det går att träna upp. Vissa säger att det går, vissa säger att det inte går. Man får se om det visar sig.

Igår kväll kändes allt ganska meningslöst som sagt, men när jag tänkte på det så började jag konstigt nog skratta, verkligen skratta! Jag menar, hur typiskt är det inte för en människa att känna sig obetydlig och tycka synd om sig själv? Nån som har sett en katt som går runt och deppar? En häst som lägger sig ner och funderar över livet? Nae, trodde väl inte det. Trots att vi styr världen med våra stora hjärnor och finmotoriska rörelser så känner vi oss då och då helt meningslösa. Jag tror inte att jag talar för mig själv. Det är väl en bieffekt av evolutionen antar jag. The fittest survives, och tyvärr så har det varit "fittest" att till exempel ljuga och tydligen också att känna sig meningslös ibland.
Deppigt värre... just det, värre =P

Nej, nu vill jag tänka på nåt annat. Iris kommer över om en dryg timme så då kommer allt kännas bättre =).
Det finns fler saker man kan göra för att pigga upp sig själv också, man kan drömma om framtiden till exempel. Jag vill kolla om Nya Zeeland är ett trevligt ställe att bo på, flytta dit och leva ett lungt och tryggt liv. Annars är Irland ett alternativ, eller nåt ställe jag inte har kommit på än. Det måste nog finnas gräs för att jag ska kunna må bra. Sen vill jag inte leva ett liv där jag oroar mig för andras problem, bekymmerslöst är nyckelordet. Antagligen så jobbar jag som psykolog eller fotograf, eller helst både och! Jag spelar fortfarande gitarr och piano, kanske nåt mer instrument. Jag vill INTE känna nån onödig prestationsångest eller att jag har brist på tid. Som det är nu (i högstadiet syftar jag på) så jobbar jag för att bevisa någonting för lärarna. Varför ska jag behöva göra det? Jag behöver inte bevisa någonting för mig själv, så varför skulle jag behöva göra det för någon annan? Fokus ligger tyvärr inte på själva lärandet, utan på att nedskrivna ordningar, läroplaner ska följas. Oerhört verklighetsfrämmande och inget som gör att man verkligen lär sig saker på ett effektivt sätt. Skolan skiljs från det verkliga livet. Nej, man skulle ha lärare som fungerar som människor och inte maskiner i sättet de lär ut saker på. Tänk vad underbart det skulle vara! Jag tror att de flesta inte ens kan föreställa sig den otroliga känslan av en personlig lärare. Nog för att våra lärare kan vara personliga, men inte i sättet de lär ut på. Nu är jag säkert orättvis mot en del, men på de flesta stämmer det in så bra så. Tyvärr! (<-nytt favoritord)

Nu tappade jag tråden lite också, var var jag? Jo, jag behöver inte bevisa någonting för nån, det var där det drog iväg. Varför jag säger så är för att jag är lika mycket eller lite (beror på hur man ser på saken, i min livsångest av mikroformat så väljer jag lite) betydelsefull som vem som helst annars. Jag kan nog när det kommer till kritan inte säga att en livsform har ett objektivt värde, men för att så många som möjligt ska få leva ett så bra liv som möjligt med så mycket glädje som möjligt så är det ofta smartare att säga att alla är lika mycket värda, även om man utelämnar en del av kakan i det påståendet. För att få den största glädjen måste människor fungera ihop, vilket de ofta inte gör (Tyvärr!), men för att få människor att fungera ihop så måste man integrera framförallt respekt och ödmjukhet i vardagen. Det jag kan göra för att bidra till en bättre värld är att vara så respektfull och ödmjuk som bara möjligt (här passar det bra med en eloge till Stefan Einhorn som också har fattat det här, att glädje sprider sig. Eloge!). Jag får göra mitt bästa och försöka sprida det vidare också.

Tack Iris för att du fick mig att skriva den här gången! Nu känns det faktiskt mycket bättre =D Älskar dig! <3


Dessa katter lever livet. Äter, sover, bryr sig inte om inbillade problem, blir klappade, sover, äter. Cheeses of luck! (lyckostar för de som inte hänge med där)