Rasinj

"This is a story about what happens when a man's obsessive analytical mind goes too far, and turns on itself."

"When you do this over time, daily self-composed hurdles, every day, you develop what i call a number of Useless talents". Demitri har hela livet varit en ovanlig människa som löste gåtor på lektionerna och gjorde palindrom och letade anagram. Och utmanade sig konstant. Han visar några av de sakerna han kallar "useless talents", bland dem snurra pennor, rulla mynt på knogarna, jonglera, åka enhjuling, jojo, rubiks kub.

Precis de sakerna jag har lärt mig att göra eftersom jag hade så mycket tid över. Ingen av de här sakerna har ett syfte i sig, de fyller bara tid. Kolla på youtubefilmer, lära mig nya ord, kolla på wikipedia, blogga. Också bara saker jag gör för att fylla den tid som finns framför mig nu, och kommer finnas framför mig i hela mitt liv. Städa mitt rum, läsa böcker, diabolo, devilstick. Och så vidare. De är inget självändamål. Vad gör alla andra människor där ute med sin tid? Fyller de den med någonting som ger en tillfällig tillfredsställelse, bara för att det ger just en tillfällig tillfredsställelse? Fyller de den med någonting som de tjänar på i längden, för att de ska uppnå tillfredsställelse i det långa loppet? 

Demitri fortsätter med att prata om hur han gjorde "poängtabeller" över hur "bra" han hade genomfört en vecka. Om han nådde ett mål, till exempel "springa tio kilometer", eller "hjälpa en främling" så gav han sig själv en poäng. Varje vecka ändrades målen i tabellerna, och vecka 18 fanns det redan tio versioner. 

Jag har fyllt i ett "kvartsdokument" i ganska precis tre veckor just nu. Jag trodde att jag skulle få mer koll på vad jag gör på dagarna då, och kunna förbättra mig. Jag går och lägger mig väldigt sent på onsdagar. Det är nog den enda vettiga slutsatsen jag kan dra från det. 

Kan någon känna igen sig mer än mig i hans liv så blir jag, om inte förvånad, i alla fall väldigt fascinerad.

---

Nåväl. Min dag idag: Jag vaknade, åt frukost, tog en cykeltur, fick punktering, fick skjuts hem, lagade punkteringen, lagade mat, åt mat, cyklade iväg på ännu en tur, kom hem, styrketränade ytterst lite, lagade mat, åt mat, kollade på khan-videos (om hur en ämne löser sig i ett annat ämne, varför jag av nyfikenhet tillredde ett glas med sockermättat vatten och smakade på det, yum) och demitri martins "If I", bloggade. Och här sitter jag nu. Och lyssnar på spotify. Spotifyreklam är guld värd för att nå ut till dagens ungdomar. Man sitter redan uppkopplad och kan därför direkt kolla upp vad det nu är de pratar om.

---

Människans vardag verkar (med erfarenhet från mig själv) övergå från kropp och muskler till sinne och tankar. Kroppsarbete kan inte heller vara ett självändamål, så från det perspektivet är det är inte så tragiskt att tänka på det. Om ett sinne kan generera samma produkt eller tjänst som mänskligt kroppsarbete kan bör de två vara likvärdiga. En ensam tanke har dock ingen möjlighet att skapa, det krävs en handling av en materiell kropp för att skapa. Om kropp och sinne skulle separeras, vad skulle hända då? Kan ett ensamt sinne uppmana en kropp att utföra arbete? Då måste de två vara ständigt ihopkopplade. Om kroppen inte skulle klara sig utan sinnet, och sinnet inte utan kroppen så skulle de två bara kunna överleva tillsammans, vilket är precis vad vi ser hos människan, och hos alla andra djur med hjärnor. Man kan lika gärna se kroppen och sinnets som två enskilda organismer, där båda lever i symbios med den andra, men kroppen är sinnets slav.

Ja, klick... Vänta 10 sekunder

De borde skaffa större servrar på pliktverket...

Va? Tja, jo, vad annars? Spotta, fräsa och börja slåss? =P

Nej.

Reflektion; verkar som att de försöker sålla bort människor som inte tar skolan på allvar.

Jag tror att jag passar både psykiskt och fysiskt för att göra lumpen.

Ja, nej, det beror på hur ni menar? Passar det att tycka att det är ganska fult att lyda order utan att tänka? Passar det att sympatisera med fienden?

---

Det verkar inte så attraktivt med lumpen just nu. Jag tror att det är fel väg att gå för global fred. Tål att tänkas på dock

Kul att höra det igen =P.

Nu blir det lite kvällsträning och så ska jag ligga i sängen med lampan släckt innan 10 för att vara pigg imorrn =).

Godnatt!

.....ett annat sätt att bete sig är att utföra handlingar som man själv efter egna erfarenheter anser som positiva (mot andra människor, mot samhället, mot naturen, mot världsalltet). Då har man redan gjort massor med grundantaganden, alltså, hit kan man komma med hjälp av den objektivism jag skrev om ovan. Skillnaden mellan detta sätt och objektivismen är att man är fast i detta antagande att det är "bra" (och nu har jag redan gjort antagandet att man bör göra det som är "bra" (och så vidare antar jag att det finns något man överhuvudtaget bör göra )) att utföra positiva handlingar. Jag har den uppfattningen att det är här de flesta befinner sig. Man befrämjar det som är ens eget. Jag strävar efter att utföra positiva handlingar på olika plan. 

På mitt hemmaplan hjälper jag till med hushållet (även om arbetet är begränsat), både för att den sociala normen kräver det och för att jag av egoism värnar om det som är mitt. 

På det sociala planet strävar jag efter att vara det vissa kallar "snäll", vilket förmodligen kan härledas genom att definiera motsatsordet "elak" vilket jag uppfattar är att "med uppsåt/vilje utföra hämmande handlingar mot andra individer", alltså med uppsåt utföra handlingar som är motsatsen till hämmande mot andra individer". Mer rättfram utan konstiga fraser hjälper jag människor med saker de behöver hjälp med. Anledningen är delvis egoism, men också utveckling av en bättre omgivning.

På det nationella planet strävar jag efter att (även om det är i liten skala eftersom jag inte är politiskt aktiv) bry mig om frågor som har betydelse för landets framtid. Anledningen är än en gång egoism, vilket har fått en förklarlig men underlig och missuppfattad mening till sig. Egoism har olika former, och vissa av dem är varken falska eller menade att vara negativa på något sätt. Det är en sådan egoism jag pratar om. På det globala planet strävar jag efter att vara en så liten belastning som möjligt för miljön och efter att lägga ifrån mig fördomar.

På det universella planet är jag en individ som strävar efter utveckling. Något högre plan än så känner jag som människa inte till.

Det är alltså så jag uppfattar en ställning som har sin orubbliga bas i att "allt positivt bör göras". "Vad som är positivt är relativt" kan man anta eftersom det uppenbarligen finns olika uppfattningar av vad som är positivt. "Kan en subjektiv uppfattning vara absolut i sitt definitionsområde?", alltså, "Kan en människas sanning anses som verklig i människans egna värld". Troligen, med hänsyn till att individer handlar olika utifrån sina förutsättningar. Är begreppet "positivt" ett absolut begrepp? Troligen inte. Om det inte är absolut medför det att det inte är lätt att förklara begreppet eftersom det då måste ha flera subjektiva betydelser. Syftar en "positiv" handling till exempel till utveckling? Om begreppet "positivt" är subjektivt så kan man försvara alla handlingar som utförs av friska människor som anser sig utföra positiva handlingar, med hänsyn till att det inte finns någon universell definition av begreppet. Självklart så ingår bland annat mord och förräderi också i dessa handlingar, om människorna som utförde dåden ansåg sig utföra positiva handlingar, vilket blir ett problem.

Det finns förmodligen och antagligen fler liknande ställningar; de här två är dock de två jag upplever som de starkaste.

Nu tar jag steget ur den objektiva åskådningen för en stund och ursäktar mig för att jag spann på som jag gjorde, och att diskussionen om objektivitet svalde den tänkta diskussionen om religion och vetenskap.

Jag upplever objektivismen som en bas för att växa in i någonting större, vare sig det är en högre objektivism eller om jag tar steget och gör ett antagande som jag anser tillräckligt bevisbart och växer in i den sanningen.

Det finns så mycket att säga om debatten som pågår mellan religion och vetenskap helt generellt att jag inte vet var jag ska börja. Det är för mig extremt svårt att sätta mig i den objektiva posisitonen som situationen kräver för att på nytt börja forma mina åsikter och inte dras tillbaks av den påverkan, direkta eller indirekta, jag har blivit utsatt för. Inte för att jag på något sätt har blivit ovanligt påverkad av något eller någon, utan för att alla människor uppenbarligen påverkas av sin omgivning.

En absolut objektivism skulle inte leda fram till något svar på någonting alls, och den positionen har varit attraktiv för mig den senaste tiden. En absolut objektivism som grundställning och en flexibel subjektivism skulle fungera för olika behov. Först måste man göra ett antagande för att komma fram till någon sanning som helst. Ett sådant antagande skulle kunna vara "människans sensoriska organ är imperfekta", vilket kan leda en till "Jag kan inte förnimma världen som den är", vilket leder till "Jag har en missuppfattning av den riktiga världen". Självklart så finns det steg mellan de här slutsatserna, bland annat semantiska definitioner. Vad är ett sensoriskt organ? Vad är den "riktiga" världen. Kan den "riktiga" världen vara ett subjektivt begrepp? Förnimmer jag alla mina organ? Är alla organ materiella?... och så vidare, tills man finner att ett nät av frågor börjar utvecklas. För varje fråga uppenbarar sig ännu en ny, vilket gör en absolut och definit slutsats omöjlig.

Sammanfattat lite kortare, objektivism leder inte till en definitiv slutsats.

---

Plötsligt får jag veta att vi har bott granne med Tommy Körberg, bara som en liten instickare. Jag var bara tvungen att säga det.

Som sagt, är högre utvecklad teknologi av godo? Det beror självklart på hur den används. En bättre fråga kanske är: Kommer människan någonsin kunna hantera teknologi så att den inte är till skada på något sätt (alternativt för att inte vara naiv, endast marginellt till skada). Jag tänker då och då på utopier där människan parallellt utvecklar tekniken också utvecklar moralen, vilket kanske hejdar förhastade handlingar men samtidigt förhindrar olyckor som leder till att tekniken blir sedd ur ett negativt perspektiv. Tänk på kärnkraft som exempel. Min åsikt är att vi hellre skulle ha haft, inte lagstiftning, utan snarare en inneboende moral som skulle förhindrat att kärnkraften skulle utnyttjas innan den var klar på forskningsstadiet.

För ungefär tio år sen (äntligen kan till och med jag, som endast är 17, börja jämföra nutiden med så pass gamla självupplevda erfarenheter) var internet och datoranvändande lite fult, och liksom en flykt från verkliga livet. Svaret på "Vad gör du på fritiden?" kunde vara "Spela dator", "Chatta med kompisar", vilket var ett substitut för ett verkligt liv. Idag är tekniken så pass integrerad att det bara är fånigt att prata om att man "chattar med kompisar"  på fritiden. För vem gör inte det? Svenska ungdomars teknikvardag sitter förstås djupt inbränt i vårt vanemönster. Troligt är i och för sig att det är mitt teknikanvändande som individ som har förändrats, och att även dagens sjuåringar "håller på med datorer" på fritiden och kommer gå igenom samma utveckling. Mitt användande av teknik är mer målinriktat och inte lika mycket nöjesverksamhet längre.

Det är svårt att hitta ett korrekt svar på såna frågor när man sitter inne på förhållandevis lite information. I vilket fall, det var en liten utsvävning.

Mer kommer på samhällets utveckling, à la Animal Farm av George Orwell.

• Mat

• Läsa fysik

• Förstå coloumb, fältstyrka och varför 1N/C=1V/m

• Läsa biologi

• Ta ner tvätt

• Räkna matte

Först och främst, lumpenbesök. Jag, mina föräldrar och min kusin Nellie har varit och hälsat på syster Anna på regementet i Enköping. Syster är sjukvårdsgruppsbefäl. Dessutom såg vi legenden Hoyles där också. Spännande och roligt att se honom där! Alla går runt i samma kläder och lyder respektive gruppchef, vare sig om det är en värnpliktig, löjtnant, officier eller vad det nu är. Den enda som inte verkade behöva stå till svars inför någon var regementschefen (som var kvinna!) som höll ett ganska tråkigt, uppenbart ord-för-ord-författat tal. Jag tror att hon skulle kunna göra bättre ifrån sig genom att tala från hjärtat mer.