Rasinj

.....ett annat sätt att bete sig är att utföra handlingar som man själv efter egna erfarenheter anser som positiva (mot andra människor, mot samhället, mot naturen, mot världsalltet). Då har man redan gjort massor med grundantaganden, alltså, hit kan man komma med hjälp av den objektivism jag skrev om ovan. Skillnaden mellan detta sätt och objektivismen är att man är fast i detta antagande att det är "bra" (och nu har jag redan gjort antagandet att man bör göra det som är "bra" (och så vidare antar jag att det finns något man överhuvudtaget bör göra )) att utföra positiva handlingar. Jag har den uppfattningen att det är här de flesta befinner sig. Man befrämjar det som är ens eget. Jag strävar efter att utföra positiva handlingar på olika plan. 

På mitt hemmaplan hjälper jag till med hushållet (även om arbetet är begränsat), både för att den sociala normen kräver det och för att jag av egoism värnar om det som är mitt. 

På det sociala planet strävar jag efter att vara det vissa kallar "snäll", vilket förmodligen kan härledas genom att definiera motsatsordet "elak" vilket jag uppfattar är att "med uppsåt/vilje utföra hämmande handlingar mot andra individer", alltså med uppsåt utföra handlingar som är motsatsen till hämmande mot andra individer". Mer rättfram utan konstiga fraser hjälper jag människor med saker de behöver hjälp med. Anledningen är delvis egoism, men också utveckling av en bättre omgivning.

På det nationella planet strävar jag efter att (även om det är i liten skala eftersom jag inte är politiskt aktiv) bry mig om frågor som har betydelse för landets framtid. Anledningen är än en gång egoism, vilket har fått en förklarlig men underlig och missuppfattad mening till sig. Egoism har olika former, och vissa av dem är varken falska eller menade att vara negativa på något sätt. Det är en sådan egoism jag pratar om. På det globala planet strävar jag efter att vara en så liten belastning som möjligt för miljön och efter att lägga ifrån mig fördomar.

På det universella planet är jag en individ som strävar efter utveckling. Något högre plan än så känner jag som människa inte till.

Det är alltså så jag uppfattar en ställning som har sin orubbliga bas i att "allt positivt bör göras". "Vad som är positivt är relativt" kan man anta eftersom det uppenbarligen finns olika uppfattningar av vad som är positivt. "Kan en subjektiv uppfattning vara absolut i sitt definitionsområde?", alltså, "Kan en människas sanning anses som verklig i människans egna värld". Troligen, med hänsyn till att individer handlar olika utifrån sina förutsättningar. Är begreppet "positivt" ett absolut begrepp? Troligen inte. Om det inte är absolut medför det att det inte är lätt att förklara begreppet eftersom det då måste ha flera subjektiva betydelser. Syftar en "positiv" handling till exempel till utveckling? Om begreppet "positivt" är subjektivt så kan man försvara alla handlingar som utförs av friska människor som anser sig utföra positiva handlingar, med hänsyn till att det inte finns någon universell definition av begreppet. Självklart så ingår bland annat mord och förräderi också i dessa handlingar, om människorna som utförde dåden ansåg sig utföra positiva handlingar, vilket blir ett problem.

Det finns förmodligen och antagligen fler liknande ställningar; de här två är dock de två jag upplever som de starkaste.

Nu tar jag steget ur den objektiva åskådningen för en stund och ursäktar mig för att jag spann på som jag gjorde, och att diskussionen om objektivitet svalde den tänkta diskussionen om religion och vetenskap.

Jag upplever objektivismen som en bas för att växa in i någonting större, vare sig det är en högre objektivism eller om jag tar steget och gör ett antagande som jag anser tillräckligt bevisbart och växer in i den sanningen.